Jag var ute och gick idag

Ibland när jag går ut och går eller springer tar jag med mig mobilen och lyssnar på musik eller radio. Oftast gör jag det inte, för jag tycker inte om att ha något som stänger in intrycken av själva löpningen eller promenaden, men idag gjorde jag det iallafall. Jag skulle lyssna på svensk radio och kollade igenom "mest lyssnade"-sektionen. Kristian Gidlunds sommarprogram låg fortfarande där i topplistan. Jag har dragit mig litet för att lyssna på det för att ibland klarar jag bara inte av sådana berättelser. Jag tror det kommer för nära. Det blir för starkt. Jag vill inte tänka på att vi i vår familj är "drabbade". Drabbade av cancer på det värsta sättet och med samma utgång som Gidlund. Där det inte gick bra. 

Man kan väl säga att det blev en blöt promenad. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag slogs av denna mans mod. Mod att berätta om hur han verkligen kände för sitt öde. Om orättvisan. Sorgen. Smärtan. Ångesten. Över att veta att man inte ska leva vidare. Att man inte kommer få några barn. Att man endast finns i tankarna hos andra. Och det kanske var där det brast som mest. Saknaden och sorgen efter min bror kan ibland bli mig övermäktig. Och alla frågorna som det inte går att få några svar på. Hur hade han det på slutet? Visste han att han skulle dö? Hade han tankar liknande Gidlund även fast han var så mycket yngre? Hur hade han varit idag? Hur hade det varit om han fått leva?

I år har det gått 25 år sedan min bror gick bort. Det känns overkligt länge för han lever varje dag i våra minnen. Och jag älskar honom fortfarande.