Jag har svårt att vara nöjd. Inte så att jag inte är tacksam och ser vad jag har och är oändligt glad över det, nej det är jag, men jag har svårt att vara
nöjd. Nöja mig. Så att säga.
Jag har alltid velat bo i New York. Nu gör jag det och ni ska tro att jag älskar det! Om jag visste att vi skulle bli kvar här så kanske min känsla varit en annan och jag kunde slagit mig till ro och varit lite nöjd ett tag men nu vet jag ju att vi INTE ska vara kvar och då kan jag inte låta bli att tänka - "nästa gång vi flyttar - då måste jag bo i sekelskifte". Och så börjar jag planera för det. Och längta. Fastän jag inte ens vet var vi ska bo när vi flyttar hem!
Kanske är det en drivkraft den där "onöjsamheten"? För att man inte ska stagnera och bli uttråkad.
Kanske är det rastlöshet?
Kanske man behöver saker att längta till, fastän de inte är en realitet ens?
Jag vet inte men det är ju en himla tur att jag lever med en man som är likadan. Det är väl så att vi löst börjar formulera nästa 8-årsplan... (Känns för övrigt mycket konstigt att tänka sig att i slutet av den kan vårt äldsta barn vara på väg att flytta hemifrån).
Hur fungerar ni? Sitter ni och är nöjda hela dagarna?
PS Jag är otroligt glad över att få bo här i staden som aldrig sover om någon misstolkade det.
