Första etappen snart klar

Igår hade vi avslutningspicnic med Nellans klass i parken nedanför vårt hus. Nästan hela klassen var närvarande med föräldrar och syskon. Knytkalas, lite sång och presenter. För första gången fick jag verkligen möjlighet att koppla ihop barnen med sina föräldrar (vem som hör till vem) och dessutom chans att prata lite mer med föräldrarna. Lära känna dem lite mer. Alla som jag pratade var såklart jättetrevliga och det var en riktigt mysig avslutning. Så lite synd är det att barnen inte följs åt till nästa år...på UNIS är det nämligen så att man byter klass varje år tillika lärare. 4 stycken från varje klass följer med varandra till nästa årskurs resten blir nya klasskamrater från de andra parallellklasserna. Och en ny huvudlärare får man för varje år. Tanken är att när man gått ut skolan så ska man känna ALLA i sin årskull och jag tror att det också är för att det inte ska vara så konstigt att "komma ny" eftersom det ju är en ganska hög omsättning av elever på en sådan skola som UNIS. Jag umgicks igår med barn och föräldrar från bland annat Iran, Irland, Canada, USA, Argentina, Indien, Holland, Frankrike, Italien, Brasilien, Sverige...

Kolla vilken bra idé! Vi distuterade hur man gör och kom fram till att man säkert kan googla "Watermelon Art" och få fram hur man gör. Jag gjorde det och gissa vad? Jorå, där finns massor av bilder och idéer! Vad gjorde vi innan internet...levde vi i mörker, eller...?

Nelles lärare som håller avslutningstal till barn och föräldrar. Tårar och lycka till, som sig bör.

Om en vecka drygt så är det sista skoldagen och vi har avklarat etapp 1 av vårt New York-äventyr. Barnen pratar nu engelska (ja de gör faktiskt det!), har kompisar, och ska nu gå på sitt första sommarlov i USA. Tänk vad allt har gått bra, after all.