OMG

Jag vet inte var jag ska börja...den här dagen har varit fullspäckad! Jag försöker ta det i turordning. Och i olika inlägg. Jag börjar med morgonen.

Efter vi varit på kyrkogården åkte vi till Ms Lois hus och skulle se om någon jag kände bodde kvar där. Ms Lois hus var "bommat" och man kunde se att där har ingen bott på länge. Mitt emot bodde "förritiden" Ms Lois son och barnbarn men eftersom sonen låg bredvid Ms Lois på kyrkogården så kunde han ju knappast bo kvar. Vi körde dock dit och gick och knackade på. På gården kom en pojke i 12-årsåldern fram till oss och frågade vad vi ville. Jag berättade att vi sökte en person som brukade bo här tidigare som heter "E.W."(i södern gäller alla möjliga förkortningar och smeknamn, han heter Edward Wesley). Vänta litet, sa pojken och gick in i huset. Ut kom sedan en man som tittade på mig i en sekund och utbrast "Ann what are you doing here?!". Det var E.W.:s bror, John-John. De bodde kvar!!!

Vi pratade en stund och det visade sig att E.W. hade flyttat men att deras mamma bodde kvar. Mamman, Ms Martha, var en av de människor som hjälpte mig när jag rymt från galningarna längre bort i byn. Hon berättade att hon bara för några dagar sedan tänkt på mig och undrat var jag höll hus. Så vi stannade i några timmar och tittade på foton, uppdaterade oss om nuläget och pratade minnen. Vi ringde till Tess, äldsta barnet, som också var en god vän till mig då. Och så gick och tittade på Ms Lois hus som blev helt förstört i Stormen Katrina 2005. Ett stort träd föll rakt över huset och knäckte tak och murstock. Inuti var det bara ett utrivet skal. Helt förstört som ni ser på bilderna. Så sorgligt. Ett hem så fullt av kärlek nu helt...dött. Dött på fler än ett sätt.

I ett av rummen hade det nämligen bott en pojke som tragiskt gick bort i en bilolycka 2007. Bara 7 år gammal. Rummet stod på ett vis orört. Det var sorg skrivet över hela huset. Barnet var E.W.:s son.

Det var ett besök med både glädje och sorg. För mig också på många sätt en påminnelse om hur otroligt olika liv vi lever. Men att jag faktiskt levde där ett helt år. Och största överraskningen fick jag höra av John-Johns fru. Och det var att flickan i familjen som jag bodde hos först, galningarna, hon rymde sedermera också hemifrån hennes sista år i High School. Wow! Jag blev så glad för hennes skull.

Sen blev Richard hundbiten av deras Grand Danois och Nelle osams med dottern i familjen och då var det dags sjappa. Vilken morgon....