Ja, hur börjar man..? Hej?
Hur man nu än börjar ska jag försöka mig på det här bloggandet igen. Samma namn (sorgligt nog är jag fortfarande utan Stilettos...), ny stad, ny tid.
Här börjar berättelsen om mitt liv som hemmafru i New York. Med samma gamla man, samma gamla barn och samma gamla jag. Välkomna!
Så länge som jag kan komma ihåg har jag velat bo i New York. När jag gått ut gymnasiet 1990 var jag nästan på väg. Jag hade liksom många andra en dröm om att åka iväg som Au Pair till U.S.A. Jag hade via annons, eller möjligen en agent (minnet sviktar litet) fått kontakt med en judisk familj i New York. De sökte en svensk Au Pair och vi "klickade". De arbetade bägge som advokater på Manhattan och de hade tre barn; en 7-åring, en 4-åring och en 2-åring. Lägenhet på Manhattan, sommarhus i södra U.S.A. - allt verkade toppen! Det var inte självklart på något sätt att jag skulle tacka ja och jag tvekade länge då jag förstod att arbetsbördan stundvis skulle bli hög med tre barn. De äldre barnen gick i "skolan" så på dagtid skulle det bara vara jag och 2-åringen och de var noga med att berätta att jag skulle ha lediga helger och kvällar. Jag tackade efter moget övervägande (och många brev och telefonsamtal) "ja" och alla arrangemang ordnades för resan.
Två veckor innan jag skulle åka ringde mamman i familjen. Hon hade något att berätta. Vad hon sedan berättade gjorde att jag den gången aldrig kom till New York. Hon var höggravid och skulle föda ungefär 2 veckor efter jag skulle kommit till familjen. Och hon kunde inte stanna hemma från jobbet i mer än några veckor efter babyn var född. De hade alltså tänkt att jag, 20 år gammal, skulle ha ansvar för en nyfödd, en 2-åring, en 4-åring och en 7-åring. Min Au Pair-dröm var krossad.
22 år senare är jag här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar