Vi har nu bott här, i New York City, i drygt ett år. Jag tror vi flyttade in i vår lägenhet den 15 mars och på ett sätt så är det först då jag börjar räkna oss som boende här. Den första tiden när vi bodde inneboende så kändes det som om vi bara var ute och reste. På långsemester.
Mycket av första tiden gick ju åt att "skapa ett hem", klara av skolan för barnen, få nya bekantskaper/vänner (och komma ihåg vad alla heter) - faktum är att det är ganska så energikrävande. Nu har allt det nya lagt sig. Barnen går på UNIS som om de aldrig haft någon annan skola. De har vänner och deras vardag är igen tillbaka i det trygga rutin-spåret. Richard jobbar och han är inte längre "the new guy", tvärt om. Men jag då? Ibland kan jag tänka att jag har så himla lätt för att anpassa mig. För att flytta hit har liksom bara varit kul. Allt det "jobbiga" har varit I NEW YORK och då står man, läs jag, ut med mycket. Nu har jag också mina vardagliga rutiner. Jag har hittat mina vänner som jag träffar, ringer, fikar med. Jag tycker ibland att jag kanske rör mig lite lite i stan då det mesta jag gör för jag på Upper East Side. Men så tänkte jag att det är egentligen ingen skillnad mot hemma. Där bor, lever jag och (mestadels) jobbar jag på söder. Jag handlar där, tränar där, går ut på puben där...så egentligen är det ingen skillnad. Central Park är Tanto, Bloomingdale's är Åhléns. Whole Foods Market är ICA Matmäster.
Livet börjar ta form i Staden som Aldrig Sover.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar