Barns mognad fascinerar mig. Den sker ibland i blixtens hastighet, utan att man som förälder riktigt hänger med. Nelle har aldrig tidigare varit intresserad av kapitelböcker. Det har bara varit sagor med en tydlig början och ett tydligt slut som gällt. Tills nu. Helt plötsligt så vill hon läsa låååånga böcker. Om det är bilder eller inte har heller ingen betydelse utan det är berättelsen som räknas. När hände det? Och hur? Hur går man från en dag till en annan från ett totalt ointresse (läs: ligger och vrider sig i sängen, lyssnar inte och gör tusen andra saker under lässtunden när kapitelböcker presenterats) till att ÄLSKA berättelser som man bara får i delar och utan bilder? Vad hände i hjärnan då?
Nakenhet är ju också ett sådant där område. Från att vara en 7-åring som älskat att springa runt naken, byta kläder var, när och hur som helst till att måsta LÅSA dörren när man byter om till pyjamas. Vad är det i nakenheten som plötsligt är tabu när man är sju? Jag minns såväl själv när jag en gång på stranden i Mörön (Luleå skärgård där jag växte upp) helt plötsligt en sommardag inte ville byta om på stranden. Mamma "slet" i kläderna och skulle få på mig baddräkt men jag bara vägrade. Jag ville inte vara naken i offentlighet längre. Det var förbi. Jag minns EXAKT händelsen. Inte varför. Det var bara ett faktum.
Som sagt, barns mognad fascinerar mig. Eller ska jag säga människans? För vi är ju inte färdiga förrän vi ligger "six feet under".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar