Så ligger man då här...

...på en parkering på en plantage i amerikanska södern. Nyduschad och ska titta på en film på datorn. Ungefär diametralt så långt man kan komma från den verklighet som slavarna som arbetade här på 17- och 1800-talet upplevde kan man gissa. Jag ser verkligen fram emot det här besöket i morgon. Hoppas vi får en bra guide.

När jag "flyttade hit" 1987 så tyckte jag nästan att det var ett straff att komma till Mississippi. INGEN åkte till Mississippi. Alla andra som åkte iväg som utbytesstudent samtidigt som mig åkte till Californien, Texas, Colorado - normala ställen! Jag, jag kom till djupaste djupaste södern. Efter mitt år här som var fantastiskt men annorlunda på många sätt så har jag tänkt att det var m e n i n g e n. Jag behövde lite Mississippi i mitt liv och Mississippi behövde mig.

Jag har i bloggen inte ens berört de rasistiska/segregerade delarna av hur det var att leva här 1987-88, en tid som väl ändå är att anse vara modern tid. Och hur det fortfarande är. Det tar tid att ändra saker häromkring och när jag träffade mina väninnor i Quitman så fick jag smaka på det igen. Vi sprang av en slump på en svart/färgad/African American klasskamrat till oss som heter Lisa. I skolan var Lisa en riktig "clown" och det är av den anledningen jag "kände" henne. Svarta och vita umgicks nämligen inte alls på det privata planet 1987. Det var helt otänkbart. Det var Lisa som berättade att det skulle bli en 25-årig återträff i sommar och det första hon sa var att det blir en fest för "black-, white- ANY COLOR!!!". Var annars hade man sagt så? Och nu är vi inne på 2013.

Nu ska jag sova. Det blev sent igår. Ett nytt år har börjat. Tänka sig.