Månen är full

Jag somnar i vanlig tid, före elva. Som vanligt mitt i en mening i boken jag läser. Kan inte vara vaken tills kapitlet är slut utan måste lägga ifrån mig boken utan att veta vad som egentligen hänt. Ikväll igen. Manhattans trafik mullrar utanför fönstret men det har hjärnan lärt sig att radera ut så den får sin välförtjänta vila.

Klockan tre vaknar jag och kan inte somna om. Oro i kroppen. Känns som om något inom mig drar. Rör sig. Gungar.

Det är fullmåne igen.