Att flytta

Att flytta är inte lätt. Det vet alla som gjort det någon gång. Att flytta med barn är dubbelt svårt. Flytt i sig innebär förändring och förändring är inte något som barn generellt gillar. Våra barn är inte något undantag.

Vi visste att det skulle kunna bli jobbigt för barnen med nytt land, nytt språk, ny bostad, ny skola. Vis av tidigare flytterfarenhet så visste vi att det är viktigt att SNABBT skaffa nya rutiner och någon slags stabilitet som barnen kan förhålla sig till. Den här gången har vi inte kunnat ge barnen det eftersom vi inte själva kunnat styra allt i förhand. Bostad hade vi ingen när vi kom hit och det dröjer ytterligare 3 veckor tills vi får en lägenhet och flyttar "hem". Då till ett hem som inte är ett hem utan bara ett tomt skal utan möbler och själ. Våra saker hemifrån kommer ge litet av hemkänslan men det mesta (alla möbler) kommer vi vara tvungna att köpa nya då vi inte har något med oss från Sverige. När vi får lägenheten måste vi snabbt få in möbler och få i ordning så det blir som "vanligt". Kvällstid är det det jag ägnar mig åt. Surfa på olika möbelsajter och planera. Om allt klaffar kommer vi den 25 mars att ha ett hem igen.

Skolan har vi inte heller kunnat styra. Intervju och test först. Sen "school-board" som fattar beslut. Beslut om våra barn anses vara rätt för skolan -  eller som de uttryckte det "if our school is right for your children". Det var en sådan lättnad igår när vi fick beskedet att de blivit antagna. Lättnad för oss vuxna. För barnen blev det en annan reaktion. De blev oroliga, nervösa och ledsna. Plötsligt var det ett faktum. De ska börja i en skola där de inte känner någon. Där man pratar ett annat språk. Där man inte vet hur det funkar.

Det enda man kan göra som förälder är att vara närvarande i den känslan. Och trygga. "Älskling, det kommer bli bra. Jag lovar." Fast man egentligen inte vet.